Det frågade Jemima mig efter att vi vinkat av Momi och morbror vid flygbussen.
 Tyckte att bilden ovan förklarar det på ett fint sätt och med en del enklare ord och så klart översatt förstod Jemima.
 
 Så var huset konstigt tomt och tyst igen, inte för att dom haft speciellt mycke väsen för sig men det märks ändå att något ändrats.
 Daimler har hittat tillbaka till sin plats i soffan och vräker ut sig över nästan hela. Ingen viker ihop tvätten eller röjer i köket.
 Men det som saknas mest är alla skratt, få känna närhet till familjen och vara bland de man älskar mest.
 
 Nu sover vår små flickor med vetskap att vi är lyckliga att ha något som gör det så svårt att säga hejdå, och att vi snart ses igen.